Välsignelser

"Må gud gå med dig" sa Gunilla och pussade mig på kinden. Konverterad katolik som hon är. Det kändes så skönt att bli välsignad så. Vet inte varför.

Jag är inte det minsta religiös eller andlig. Tvärtom, saknar helt såna egenskaper. Inte romantisk heller. Jag är bara en osentimental realist rätt och slätt, utan någon som helst förmåga till magiskt tänkande. Törs nästan inte säga det, av rädsla för att framstå som en hemsk och kall människa. Men det är sanningen! Lider inte av det, men kan ibland känna mig lite avundsjuk på dom som har den där förmågan till religiös tro. Men det funkar ju bara inte att försöka inbilla sig nåt man inte tror på. När jag var liten trodde jag på gud, men det växte helt och hållet bort innan tonåren.

Men trots allt detta, tycker jag ändå det känns så mysigt att bli välsignad av en person som jag gillar och som jag vet verkligen vill mig väl. Som när "master" Elmer T Glover som var min lärare i "Transcendental Karate" i New Orleans på 80-talet, efter lektionen alltid avslutade med ett eftertryckligt ..."and Goood bless you!" Det kändes så skönt. Att bli överhöljd med denna uppriktiga och starka välvilja. Som att det ändå skulle skydda mig på något sätt. Trots min avsaknad av magiskt tänkande....?